Den här boken borde vara obligatorisk läsning för alla makthavare. Det skriver Johannes Klenell som njuter av berättarglädjen i ett stycke rockhistoria där även vardagstristessen får liv.
Bob Hund var gamla redan när de slog igenom. Åtminstone om ni frågar oss som knappt var tonåringar när första ep:n kom. Bandet såg inte heller ut som de stiffa pinnsmala indieband med pottfrilla som var legio. Snarare var de ett studentikost lundaspex som fullständigt uppriktigt försökte utforska rockens begränsningar. Det var tiden före internet. Ryktet gick i Karlstad att Conny och Johnny var förståndshandikappade. Soundet var unikt, udda och ändå helt självklart i de spännande ytterligheterna banalitet och bråddjup. Det fanns helt enkelt inget annat band som Bob Hund.
Att läsa biografin ”Bob Hund: Nybörjartur livet ut” är en vandring in i det lite lätt opålitliga landskap som är Thomas Öbergs berättarglädje. En underutnyttjad svensk råvara. Han, inte Mark Levengood, borde sommarprata exakt varje dag. Trots att hela Bob Hund förtäljer bandets historia är det uppenbart Öberg som styr den dramaturgiska kurvan.
