Dmitrij Sjostakovitj verkade i en värld av ständiga hot. Johan Ulveson gör honom nervig och levande på Folkoperan, där musiken också är högst närvarande.
På Folkoperan kommer ett helt rum upp ur scengolvet, möblerat med skrivbord och några stolar. Där vankar Johan Ulveson fram och tillbaka, med resväskan beredd ifall han när som helst skulle bli bortförd. Han har fått ett ultimatum – ska maktens män få honom att underteckna ett lögnaktigt dokument? Inte förrän i slutminuterna vet vi hur det slutar.
Med pennan i hand reflekterar han över sitt eget namn Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj. I luften ritar han sin signatur: D-Ess-C-H. Det finns flera tonsättare som har skapat sin egen musikaliska signatur, men ingen har utnyttjat det så flitigt som Sjostakovitj. Tonföljden D-Ess-C-H är bildad på hans namn i tysk transkribering (Schostakowitsch) och finns bland annat med i tionde symfonin, vars skälvande toner inleder föreställningen.
